Idag tänkte jag skriva vilken väg jag gått för att komma hit jag är idag och vilka möjligheter de finns. Jag bor ju i Borås och det är här jag fått min hjälp. Men kan tänka mig och det finns liknande mottagningar i andra städer också.
När jag var 11 år började jag gå på viskans barnmottagning här i Borås. För mina magproblem. Så träffade läkare där och sen började jag även träffa en psykolog och då visade det sig att jag hade mer problem att ta tag i än smärta i magen. Så jag blev förflyttad till BUP (barn & ungdoms psykiatriska mottagningen) där jag fick gå och prata en gång i veckan. Och när jag satt där och grät och berätta att jag redan då börjat skära mig och ogillade livet så frågade hon mig om mina rädslor och de va då att åka buss och mörkrädd. Så hon släppte allt annat och börja jobba med min rädsla för att åka buss och för att jag va mörkrädd och jag tyckte de va jobbigt att gå där 1 gång i veckan för att prata om att åka buss så jag sa att allt va bra och slutade där. Men efter 1 års tid va jag nere på botten igen så sökte mig till sociala myndigheterna och fick då börja på ett dialogcentrum med hela min familj. Mamma,pappa och min stora syster. Det kändes faktiskt riktigt bra och få lite knuff i ryggen och prata om sina problem med hjälp av tanterna där så de kom ut till min mamma och pappa att jag inte mådde bra. Men som alla gör så fort de känns lite bättre så släpper dom taget. Så vi slutade gå där också och ytterligare ett år efter de fick mamma ringa ungdomsmottagningen och skaffa mig en psykolog där. Jag trivdes bra där men så fort jag visade upp mina armar skickade hon mig tillbaka till BUP eftersom hon kände att mina problem passa bättre där så jag flyttades dit igen och fick börja träffa samma tant som jag träffade på viskans barnmottagning när jag var 11 år. Och detta va då drygt 1 år sedan. Hon höll på och utbildade sig till något så hon tog mig tillbaka till viskan mottagningen där vi fortsatte "undersökningen" jag va då hennes projekt av något slag. Jag gick dit några gånger men sen börja även hon prata om massa konstiga saker så jag strunta i att gå dit men blev kallas till ett skallat "västbus möte" där mamma, socialtjänsten, vuxenpsyk och rektor var med. Och på så sätt kunde Marie som min psykolog hette berätta historien om mig och då kunde alla parterna berätta vad dom kunde bidra till och de va då beslutet togs att vuxenpsyk (Solhem) skulle ta över mig och ställa mig i kö för utredning för borderline och adhd. Men de va ju väntetid där så de hann gå ett tag innan jag for in med ambulans till akuten för att ha försökt ta livet av mig och fick sen besöka psykakuten där dom sa att jag skulle läggas in men de vägra jag så fick utskrivet antidepressiva som jag fick med mig hem och börja äta direkt och på så sätt fick jag komma snabbare till Solhem för att jag va ett akutfall och när jag fick träffa läkare på Solhem sa hon att jag skulle trångsintas på psyket och läggas in några veckor men de vägrade jag och som tur va slapp jag. Så fick starkare mediciner därifrån som jag fick hämta dagligen för dom inte våga ge mig en månads dos på en gång. Så för tillfället går jag hos en helt underbar sjuksköterska på Solhem och där fick jag hjälp fort. Hon och min läkare lyssnar på mig. Och jag har fått komma på samtal med både mamma och marcus och de har vart kanon alltihop. Min sjuksköterska är jätte bra och jag står fortfarande i kö för utredning men hoppas få börja denna snart då jag väntat nästan ett halv år nu. Men jag vill bara säga de. Ni är inte ensamma. De finns så otroligt många som mår dåligt och behöver hjälp men kanske tycker de är skämmigt eller inte riktigt vet vad dom behöver hjälp för. Men de går att ringa in och säga så också - jag mår dåligt men jag vet inte varför. Då får man träffa någon som hjälper en lista ut de. Jag har tyckt många av mina kontaktpersoner vart riktigt dumma i huvudet och jag har flängt runt alldeles för mycket men med tanke på att jag faktiskt mår lite bättre idag så har de ju hjälpt. Jag kämpar varje dag med mitt mående och med att utvecklas som person. Jag har mycket brister och fel som jag vill rätta till. Men man kan inte tro de går på 1 vecka. De tar år att bli återställd eller i alla fall lite bättre. Va inte rädda för att söka hjälp. Om du inte vill ringa själv be dina föräldrar, din bästa vän eller skolsköterskan, din lärare med. Ingen ska behöva sitta gömd med en mörk insida och en falsk lycklig utsida. Det finns hjälp att få. Att skära sig, stoppa i dig piller eller dricka alkohol hjälper inte. Tro mig jag vet. Jag mår inte bra men jag mår i alla fall bättre än vad jag gjorde när jag låg i ambulansen påväg upp till sjukhuset. För att vara 18 år har jag upplevt mycket jävla skit. Och jag har bestämt mig för att aldrig falla ner igen. Jag ska bara komma uppåt om de är någonstans jag ska ta vägen. Om du vill prata så maila gärna mig. De stannar helt och hållet mellan oss. Eller lämna en anonym kommentar här om du inte vill säga vem du är. Jag är öppen om de mesta så de är bara att fråga. Skriv även gärna om din historia så kan jag lägga upp de här på bloggen så folk får se att de faktiskt inte bara är du och ingen annan som mår dåligt. De är inget att skämmas för. De är aldrig ditt eget fel. Men däremot får de bara du som kan ändra på de. Men de finns omsagt alltid hjälp att få. Hoppas ni fått lite nytta av detta. Som sagt maila eller lämna en kommentar om de är något ni undrar eller liknande.
Min mail - [email protected]
Kommentera