Jag tänkte berätta hur det är att leva med borderline för det verkar som det finns människor som fattar trögt och snackar en massa jävla skit. Så innan ni öppnar käften och ska berätta hur mitt liv ser ut så kanske ni kan läsa ur mitt eget perspektiv och fatta. Jag skriver inte detta för att folk ska tycka synd om mig. Jag vill endast att folk ska sluita snacka skit och fatta hur det verkligen ligger till.
Det är även kul och se alla de vänner som lovat och finnas där för mig och sen när jag väl skriver om det eller berättar hur jag mår då håller ni/dom sig vääääldigt långt borta.
Vi kan ju börja med paniken. Paniken när man går utanför dörren och ska gå till bussen. Paniken när man kliver på bussen och alla människor tittar upp på en. Paniken när busschauffören börjar köra och man kommer längre och längre ifrån tryggheten, hemmet. Paniken när någon hälsar och man försöker och dölja paniken. Panikångestattackerna som smyger sig på och man letar snabbt upp toalett eller något ensamt ställe och låter tårarna spruta och skriken flöda. Paniken över att inte kunna gå ut från toaletten och visa folk att man gråtit. Paniken över att det känns som man ska dö. Att allt svartnar och man aldrig mer vaknar. Ständigt denna jävla paniken som gör en yr, svimfärdig och helt utmattad. Som ger sån otrolig smärta i bröstet och fingrarna och benen som domnar bort.
Och sen hur normala friska människor tänker och hur jag med Borderline tänker. Jag får höra hur folk snackat om mig och sagt - Amanda bara spelar. Hon är alltid jätte glad när vi ses och så ligger hon hemma och skriver hur dåligt hon mår dagen efter. Det är just det. Bara för man har Borderline och en depression så måste inte livet va åt helvete varenda dag. Men däremot kan inte dem med Borderline hitta ett mellan läge utan antingen är allting svart eller så är allting vitt. Det finns inte grått för mig. Finns ingenting mitt emellan bra eller dåligt.
När man har Borderline så blir känslorna MYCKET starkare. Antingen så är man JÄTTE ledsen eller JÄTTE arg.
Att vara ledsen gör så ont. Tårarna rinner och jag bara skriker. Det gör så otroligt ont i min kropp. Jag stoppar i mig lugnande på lugnande men ingenting funkar på 2 sekunder förutom rakbladet. Jag sätter mig i badrummet och tar fram mitt rakblad som jag så många gånger lovat att slänga men ändå sparar...
Att sätta rakbladet emot låret, handleden, armen och känna hur smärtan inombords sakta förs över till huden där rakbladet rispat upp. Smärtan följer med blodet ut som rinnner ner för armen...
Bara för att man skär sig betyder inte det att man försökt ta sitt liv.
Med Borderline får man en otroligt skev självbild. Jag kan stå och kolla på mig själv genom spegeln. Personen i spegelnbilden är inte jag. Jag står och kollar på en främling men ändå gör hon som jag. Tårarna rinner på henne också, Hon rör handen över kinden precis som jag gör. Men det är inte jag. Jag äcklas av mig själv. Mitt utseende, min kropp, min lukt, mitt hår. Allt. Går alltid i svarta kläder för jag passar inte i nått.. Allt sitter fult, obekvämt.
Jag litar absolut inte på mig själv. Man har fruktansvärda inpulser och jag hinner göra nått innan jag ens hinner tänka. Jag är rädd för mig själv. Rädd för vad jag är kapabel till. Jag har så många mörka tankar... och det skrämmer mig.
Alla vardags grejer som alla gör dagligen är en stor utmaning för mig själv. Åka och handla kan jag inte göra ensam. Att diska är en jätte utmaning för mig. Duscha , gå ut med hunden, ringa samtal, åka buss. Hjärtat slår alltid 1000 extra slag vid de tillfällena. Det är ingen baggis för mig som många tycker. Jag är inte lat, jag är utmattad.
Man är oerhört spontan. Kommer jag på en ide ska de ske NU och de ska ske fullt ut. Börja träna.. visst köp träningskläder, kosttilskott, träningprogram, ALLT.
Få en ide om vad jag vill plugga till, sätta mig vid datorn. Ta fram fakta. Printa ut 100 papper. kolla upp skolor, program och 3 dagar senare lägger jag ner allt.
Det finns ingenting mitt emellan. Det är allt eller inget. Super bra eller super dåligt.
Man vill vara allt som man inte är , ha allt som man inte har.
Man duger inte som man är, allt man gör räknas inte. Det är bara småsaker som inte har någon betydelse om 10 år ändå.
Allting vände på 2 sekunder. Jag har alltid vart världens busunge. Pratat med alla, Skojat runt, Hade massa vänner. Va omtyckt, älskad. Och på 2 sekunder vände allt. För 9 år sen vände allt. Jag börja skära mig, Drog mig iffrån mina vänner, Blev hotfull emot mammas ex. Stängde in mig på mitt rum, skolka från skolan. I 9 år har jag kämpat. Slitit, gråtit, åkt till akuten, psyket, akutpsyk, ätit tabletter, druckit, förlorat nära och kära. bliivit sårad, sårat. Allting har varit en enda stor berg och dal-bana men efter varje loop har jag bara kommit längre och längre ner i skiten.
Jag valde inte det här livet. Jag vill inte leva såhär. Men det finns ingenting jag kan göra. Resten av mitt liv kommer vara en enda stor berg och dal-bana som aldrig stannar. Det kommer gå upp och ner. Det kommer aldrig bli grått för mig. Allting är antingen svart eller vitt. Och sen om jag lever i 5 år eller 50 år, Det vet jag inte. Men varje dag hoppas jag på att en olycka drar med mig ner i jorden. För jag orkar inte leva såhär längre. Jag är inte rädd för döden, det enda jag är rädd för det är att såra min familj och mina vänner. Att veta om att dom kommer sörja. Kommer skylla på sig själva.. det är det enda som hindrar mig.
Man är ständigt rädd för att bli ensam. Man gör allt i sin makt för att inte bli övergiven. Man blir väldigt lätt beroende av en person. Och försvinner den personen ur mitt liv tar han mitt liv med sig. Det dagen tar jag mina sista andetag.
Hoppas ni fattar nu. Jag spelar inte. Jag har inte valt det här livet. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få leva ett normalt liv, vad som helst!
Kommentera