HOBBE
2005 åkte vi och hämta en helt underbar golden retriever valp. Jag blev kär direkt. Jag lämna inte hans sida mer än 5 minuter åt gången tror jag. Han var min allra bästa vän. Vi gjorde allt ihop. Vi sov ihop, vi pratade, han satt med vid bordet ja han underhöll mig till och med på toaletten. Så fort man sluta skolan skyndade man sig hem och gick ut i trädgården och busade med honom i timmar. så fort jag va ifrån honom så saknade jag honom så de gjorde ont. Mina föräldrar skiljde sig 2007 och vi flyttade till lägenhet. Min syster började gymnasiet och jag började högstadiet så vi va inte lika nära hemmet. Dagarna va längre och hobbe blev mer och mer ensam hemma under dagarna. Men direkt efter skolan skyndade jag hem till honom. Men han mådde inte bra av att va instängd i en lägenhet hela dagarna, han var ju van vid sin stora trädgård så mamma tog ett tufft beslut på egen hand. Att lämna bort honom till en familj som bodde i hus med stor tomt och katter och kanin och barn och föräldrar som va hemma mer. Så när jag åkte till Kalmar över en helg med min pappa så hade mamma flyttat på Hobbe. Jag kommer ihåg när jag kom hem och fråga vart hobbe va, om han va hos mormor på landet. Och när mamma berätta så var det som om hon bara slet ut hjärtat ur kroppen på mig. Han var inte min längre , han skulle inte vara där när jag kom hem. Jag skulle inte kunna ligga och prata med honom i sängen och klappa honom tills vi somnade. Eller springa runt och busa med honom. Jag va så tom. Så otroligt olycklig. Jag gick inte ut ur mitt rum på flera dagar. Jag va arg för att hon inte berättat. Jag fick aldrig säga hejdå. Jag blev deprimerad när han flyttade och skadade mig själv och tyckte allt va hopplöst. Han va min trygghet, min bästa vän. Det läkte väl med åren men de gick aldrig en dag utan att jag tänkte på honom. De va ofta jag sa att vi skulle åka och hämta honom , jag skulle åka dit och sno tillbaka honom och massa sånt. Åren gick och jag börja tänka annorlunda. Han hade de bra. Han bodde hos en familj som va hemma oftare. Han hade sin trädgård igen och han mådde bra. Mamma ville aldrig säga vad hans nya familj hette då hon va så orolig att jag skulle göra nått av de jag sa. Sno tillbaka honom eller liknande. Men jag gick in på min mammas Facebook och gick in och kolla på alla hennes vänner för att se om de stod nått om hobbe eller fanns en bild och så hittade jag en tjej som hade en bild på hobbe i cykelhjälm. Jag börja gråta och kollade på bilden i säkert 30 minuter sen skrev jag till henne. Jag skrev att jag va hobbes förra familj. Att jag gärna ville träffa honom och hälsa på. Jag fick inget svar och jag tänkte att mamma säkert sagt att om jag hör av mig ska hon inte svara. Men 1 år senare. Nu då 2014 så fick jag ett svar att jag gärna får träffa honom och låna honom någon dag. Men sen slutade hon svara igen så jag blev besviken och grät och va rädd att han kanske skulle ha gått bort. Men så i fredags skrev hon att dom skulle resa bort och frågade om jag kunde ha honom och självklart kunde jag de. Så hon åkte och lämna honom hos min syster eftersom jag va mitt ute i skogen på kalas. Så jag satt där och kolla klockan och ville bara hem till hobbisen och efter 5 timmars väntan var jag äntligen påväg hem. När jag va 5 minuter hemifrån blev jag super nervös. Jag visste inte hur han skulle se ut. Hur han skulle reagera, hur jag skulle reagera. Jag va inställd på att tårarna bara skulle spruta. Men när han kom där och drog med sig Linda efter kopplet precis som han alltid gjort börja jag skratta och hälsa på honom och han va jätte glad och nu hela helgen har han fått massa gott, vart på almenäs en hel dag och badat och solat och busat, vi har pratat som vi gjorde förr, allting känns likadant ingenting har förändrats. Jag är verkligen så glad för att jag fick den här chansen och få träffa honom igen och nu när jag vet vart han finns ska jag hälsa på så ofta som möjligt och hoppas jag kan låna honom och gosa med också. Jag älskar honom mest av allt och kommer alltid göra. Min fina prins Hobbe!
